Toves inlägg fick mig att reflektera över de kulturella skillnader som jag återstiftat bekantskap med efter min semester. Jag hajade till att jag reagerade eftersom det är två vanligt förekommande fenomen som jag, innan jag for på längre semester, tydligen hade vant mig vid.
Det första är en situation där en kompis erbjuder att komma och hjälpa mig med en större grej. Dagen går och det blir eftermiddag och kväll. Ingen kompis som dyker upp, ingen som ringer och ger besked. Som tur är så insåg jag ju detta på tidigt stadium när jag flyttade hit att mina nya icke-svenska bekantskaper inte var som mina gamla vänner som är pålitliga. Pålitlighet har iofs inte att göra med nationalitet utan mer personallitet. Så jag har själv burit upp mina tunga platt-paket-möbler (94 kg totalt), samt nu kommit en god bit på att sätta ihop åtminstone den ena. Det är bara så förtvivlat trist att bygga möbler. Så även om jag inte fäster mig mycket vid att någon säger att de kommer och hjälper mig, så blir jag likväl besviken varje gång situationen uppstår även om jag redan kan ana hur det kommer att bli.
Eller som att det förekommer att, om man är ett större gäng som sitter vid ett matbord, så generar det inte en spanjor att högljutt komma med en negativ kommentar om en annan lunchande kollega som sitter en bit ifrån, likväl vid samma bord. Jag kan inte för mitt liv begripa beteendet.
2 kommentarer:
Låter inget kul det där, varken det ena eller det andra.
Hoppas du får ihop möblerna i alla fall. Vissa saker måste man ju vara två om. Garderober går bara inte att sätta ihop själv.
Kram till dig! Ska försöka få till det där med Madrid : )
Jag har själv satt ihop en garderob - envis som synden. Det föll bara på att resa den över två meter höga garderoben då fick vi vara tre kompisar.
Bra - jobba på det där med Madrid! :-)
Skicka en kommentar