Singel igen

Nu har min kompis, som varit här på besök i dryga tre veckor, åkt hem.

Det har varit intensivt, roligt och faktiskt stressande. Speciellt stressande för att jag har nytt jobb som jag håller på att lära mig i kombination med att jag nästan inte har inte fått någon egen-tid som jag är van vid och behöver! Å lägg till en himla förkylning som inte gav med sig. Nu ska jag samla ihop mig igen och njuta av egen-tid. Börja tänka framåt på julfirande, samt göra allt det där jag inte hunnit med under tre veckor. 

Å jag tror inte att jag ställer upp på att ha besök i tre veckor igen. Två veckor är nog vad min invanda singelsjäl klarar av som absoluta max. Om det inte är närmaste familjen.

Kanske återkommer jag om funderingar om att ha besök eller vara besökare, kanske inte.

Så rätt hon har...

I min familj så är vi ganska öppna om det mesta som hör livet till. Så även döden. Jag som bor utomlands har berättat för min mamma vem på jobbet som  hon ska prata med om jag skulle falla ifrån (med tanken på att jag bor utomlands och reser hyfsat mycket så får man vara lite realist). Dvs vem hon ska vända sig till för att få hjälp med att reda ut försäkringar etc. Då brukar min mamma bli allvarlig och säga att "så du pratar, en förälder ska inte begrava sitt barn".  Det har hon ju absolut rätt i, men jag vill ha hon ska veta allt det praktiska.

Idag var jag på en begravning där en pappa begravde sin son. Sonen som var en f.d. kollega och vän till mig. Att se pappan stå där vid kistan och försöka hålla ett tal, med en röst som knappt bar, för att tacka alla som kommit samt berätta om sitt sista minne av sin leende son som hjälpte sin pappa med att packa bilen inför semesterresan. Det påminde mig igen om att min mamma har så rätt när hon säger att en förälder ska inte begrava sitt barn. Å det spelar ingen roll hur gammal barnet är, för man är ändå alltid ett barn inför sina föräldrar.

Det var en dag full med intryck och känslor. Många nya intryck eftersom det var första gången jag var på en  begravning som inte utfördes enligt den protestantiska tron (lite klumpigt uttryckt där kanske, men just nu hittar jag inte riktigt orden). Djupast intryck gjorde pappan som stod där kvar efter att tidigare ha förlorat ett barn för flera år sedan, sedan sin fru och son inom loppet av några månader.

Forgetting Someone by Yehuda Amichai

Forgetting someone is like forgetting to turn off the light
in the backyard so it stays lit all the next day

But then it is the light that makes you remember.

Nähä?

Johoo, i eftermiddags så ringde Personalchefen. Han hade ringt flera gånger idag och sökt min chef i ett annat ärende så vi snackade lite en stund om ditten och datten. Så undrade han hur min dag var? Jo den är väl bra sa jag, sitter här och pillar med en ny databas, svarade jag. Ja då ska jag be att få gratulera till jobbet! Que? Jag blev alldeles mållös. Till slut frågade han om jag var kvar?

Å jag som tänkt att jag varit så körd och att jag inte fått jobbet och 1000 andra tankar som det blir när man självrannsakar sig efter en jobbintervju. Så jag blir kvar i Italien ett tag till men med nya spännande uppgifter på samma firma.

Imorgon ska jag säga upp mig. Jag tror inte att det har sjunkit in än.

Norge sjöng idag

Bild från 17 maj firande 2009 i Madrid, får illustrera denna speciella dag som var idag

... och i mitt hjärta sjöng jag med Norge vid lunchtid idag! Vilken fantastisk manifestation mot massmördaren! Den har väl knappast undgått någon? Eller?

Min första italienska påsk

Snart är min första italienska påsk över. Så italiensk kanske den inte har varit, för jag var inte på midnattsmässan igår t ex. Men IDAG har jag varit på italiensk påsklunch och det var såååååååååå trevligt! Så gemytligt och vi var fem olika familjer, totalt 13 personer som umgicks. Vi fick mycket riktigt inte lammhuvud, dock serverades lasagne, sedan lamm kryddat med rosmarin, kyckling i en fantastiskt god sås, rysk sallad (kall grönsakssallad med majonnäs) och där var jag tvungen att sluta äta (ärligt talat hade lasagnen varit tillräckligt) och skippade ugnsrostad klyftpotatis,  salladen, en korvgryta i tomatsås (?)  och bröd. Funderar på om jag har glömt något? Det bjöds vin och vatten till maten. Till efterrätt bjöds det på fruktsallad, följt av pizza de pasqua (citronskal, apelsinskal, kanel, mjöl, jäst, lite socker) och en napolitansk kaka gjord på citron och ... färskost (nu har jag glömt namnet). Följt av kaffe med avec till de som så önskade.   Efteråt spräcktes de enorma påskäggen av choklad och min tallrik med diverse chokladägg (inköpt på Castroni häromveckan) blev MYCKET populär. Samvaron var fantastiskt trevlig och vi (eller jag lyssnade mycket) delade allvar och skoj. Trots min ringa kunskap i italienska så tycker jag att jag hängde med ganska bra i tempot.

Jag har mina kakbitar och mer därtill med mig hem. Fick stoppa mina söta grannar annars hade jag haft mat med mig till ett helt kompani.  Det var roligt att se folk samlas som verkligen kommer bra överens med varandra (svärföräldrar, svågrar, kusiner, systrar samt jag (grannen) och pojkvännen till en av kusinerna).

En påsklunch som varade i sex och en halv timmar totalt, timmar som gick sååå fort! Vi har skrattat och diskuterat.  Jag fick en del frågor om Sverige och om svenskarna känner till italiensk mat. Fick förklarat att vi väl i det närmaste anser att pizza och spaghetti med köttfärssås är våra nationalrätter, samt berättat att Italien är mycket populärt bland svenskarna. Samt något luddigt framförde min teori om italienskt inflytande i Sverige började med industrirevolutionen på 50-talet när Sverige bjöd in utländsk arbetskraft (fast senare inser jag att det började redan 1947).

När jag satt där och lyssnade på alla konversationer, så väckte det funderingar att det är synd att vi svenskar (generellt) så sällan  (numera) umgås över generationer till vardags. Tänk om det var mer naturligt att gå och fika på stan över generationerna så att alla blandas? Sånt borde komma naturligt och att istället för att irritera sig på varandra att man pratade med varandra. Förvisso har kanske klimatet viss påverkan men det finns ju infraröd värme och plädar så så himla svårt borde det inte vara? Å det ska inte behöva vara så himla dyrt (tycker jag i min enfald) att ha en mötesplats där alla  kan dricka något med ev. tilltugg och snacka bort en stund. Svenskar är ute och promenerar, men går inte sakta genom staden som förr. Det är mer hurtbulle tempo s.k. powerwalking.

Syrenerna blommar här

... noterade ikväll att syrenerna är nästan helt utslagna här. Läckert tänker jag, men känner ändå att det är lite tidigt. Vad blir det sedan då? När Blåregn, Syrener och Fuschia, Violer etc har blommat över? Blir det något kvar då?

Återkommer under helgen med inlägg. Just nu är jag bara helt slut och sååå redo för helgen efter en bizi, men rolig arbetsvecka. Känslan är lite att luften gått ur mig! :-)

Cassiopeia

Estelle var väl ett vackert namn? Det suras på sina håll i Sverige, men jag tycker det var vackert och lite kul att de unga nyblivna föräldrar frångår en massa traditioner. För min del hade flickebarnet gärna fått heta Cassiopeia! Det är ju helt upp till föräldrarna vad deras barn ska heta. Tycker jag i alla fall...

Att inte vara rädd för mörkret

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen, du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.
(Erik Blomberg)

 Denna dikten läste Thomas von Brömssen på Lucia morgonen... 

Tredje advent

Idag ska jag ta fram det som ska med till Sverige när jag åker inför julen. Jag har en oförklarlig känsla av att jag skulle se det som en bonus om jag verkligen kommer till Sverige inför julen. Det är en konstig känsla. Efter alla år (halva mitt liv) utomlands så har jag aldrig känt så här. Det är som att jag inte tror på att jag verkligen kommer att fira jul i Sverige i år, för att det är någon himla grej som stoppar precis innan mål-linjen.

Det är året känns det som att jag inte tar någonting för givet förrän det verkligen hänt. Kanske är det för att Italien är så oförutsägbart. Eller byråkratin i alla fall? Eller så är det en kombo av det och att jag är trött efter flytt, nytt land, nya kollegor och allt annat som faktiskt hänt detta året som jag liksom inte ens reflekterat över utan bara sett till att möta alla deadlines, göra alla måsten vad gäller myndigheter och annat; att se till att ha alla papper och information i rätt tid och ibland i förtid. Å trots det få göra om och om igen för att informationen man fått (fastän man dubbelkollat)  - å nu inte bara kattens ID chip, utan annat också - lik förjordat inte stämt.

Jag vet inte. Men samtidigt som jag har denna känslan så jobbar jag ju för att det SKA bli jul i Sverige vad gäller förberedelser etc. Men mer än så orkar jag inte. Kompisar vill ses i julhelgen och vissa vill diskutera nästa års semester och jag bara känner att... Jag vet inte, låt mig få hämta ut hyrbilen på flygplatsen först och kanske t om få svälja första tuggan av risgrynsgröten. Samtidigt när jag känner så, så känner jag mig så himla taskig - men jag måste bara få landa först i ordets alla bemärkelser. Var jag landar är skrivet i stjärnorna just nu.

När går sista bussen?

Sedan minns han inte mer säger hans mamma. Men det var s.k. skinheads, eller jag är benägen att kalla dem som de är; fegt drägg. Det oprovocerade våldet har drabbat mina vänner.

Å jag blir så förbannad och frustrerad å allas vägnar. Mest för dem som blir utsatta för det oprovocerade våldet, men  även för de anhöriga, och sedan för att det kostar den utsatte stort lidande både fysiskt och psykiskt lidande. Att resa sig upp igen, läka såren och våga gå ut igen. Att våga vänta på att ta sista bussen  hem igen. Att äntligen få vara på den bussen igen och tryggt komma hem på morgonkvisten efter en trevlig kväll på stan.

Dräggen återfanns inte, dock återfinnes nog självkänslan så småningom. För nu, är jag glad att han överlevde samt satt han har en toppenfamilj och bra vänner som kan stötta. Men frågan VARFÖR? får vi ju aldrig svar på.

Fars Dag

Det är Fars Dag idag, åtminstone i Sverige. Min pappa lever inte längre och hans själ har farit vidare på nya äventyr. Trots att det är många år sedan han gick vidare så händer det att jag kan tänka att ´oh, detta hade pappa gillat´. Händelser i livet som första barnbarnet, eller när favorit kusinen fick barn, eller som när jag köpte en liten stuga.

Jag behöver ingen speciell dag för att tänka på mina nära och kära som inte längre är med mig "in the flesh¨ så att säga. Men jag vill ändå dela med mig av en låt som jag kom att tänka på idag. Sångaren heter Stefan Bos och låten heter Papa och handlar om en son som inser att han blir mer och mer lik sin far (själv blir jag mer och mer lik min mor).

Att lyssna på musik i bilen till och från jobbet hjälpte mig att förbättra min hemmagjorda nederländska på den tiden jag bodde i Nederländerna. Ett tag bodde jag i Amsterdam och det var härligt! Där svarade folk på nederländska när jag pratade nederländska. På andra platser kunde det hända att folk svarade på engelska eller t om tyska eftersom jag har en tydlig brytning när jag praktiserar min dåliga nederländska.

Igår gjorde jag slag i saken av min längtan efter tulpaner och köpte orange-bruna tulpaner. De står nu i min Iitala vas som är som "gjord" för att ha just tulpaner.

I natt har folket i Rom firat att de är av med Berlusconi. Fast jag tar det hela med en nypa salt. Men glädjen är eller var euforisk i natt. Lite som när häxan äntligen dog i Trollkarlen från Oz. Men som sagt en nypa salt...

Det här med att "settle in"...

En kompis undrade idag om jag hade acklimatiserat mig. Jo, sa jag. Jag handlar mina matvaror lokalt, allt medan jag försöker göra mig förstådd och jag känner mina grannar (och har trimmat vissa av dem att ge f-n i att parkera på min parkering), jag kör bil i Rom, och har utforskat omgivningarna  osv.

Nä, menade kompisen, mer att man vet var man är om fem år. Jaha, tänkte jag. Det kan man väl aldrig veta. Fem år? Det är en hel evighet. De senaste 23 åren har lärt mig att livet är oförutsägbart. Speciellt vad det gäller jobb. Så mitt svar är att jag är fortsatt öppen för förändringar. Vi får se helt enkelt... Men visst har jag väl en idé eller två om var jag kommer att vara (om jag, mot all förmodan, kan få bestämma), men det behåller jag för mig själv.

Vart är mitt land på väg? Utvisa en gammal människa?! Vansinne!

Jag är glad att Europadomstolen har (om än tillfälligt) stoppat utvisningen av den 91-åriga gamla kvinnan som dessutom lider av någon form av demens.

Men jag undrar samtidigt om sunt förnuft har helt försvunnit från de som leder Sverige. 

Apropå svenskor i förskingringen

I torsdags fyllde Anita Ekberg 80 år. Läste en artikel om henne i en italiensk tidning att hon satt ensam på ett sjukhus i trakterna utanför Rom. Men hon körde på a la E. Piaf "jag ångrar ingenting".  Hade jag vetat vilket sjukhus hade jag svängt förbi med en blomma. Inte för att hon är en s.k. kändis utan för att det är en ensam äldre dam på ett sjukhus.

Undrar just hur många ensamma äldre det finns som aldrig får ett samtal eller brev från sina kamrater, barn eller barnbarn. Eller att grannarna inte tittar förbi och kollar hur man mår, eller om man behöver något ifrån affären t ex.  Märkte av det lite i somras när jag var i Sverige. Som t ex någon inte vill förvara grannens extra nyckel för att de kanske reser i väg på en resa. Jag förstår, och förstod inte resonemanget. Spontan kan man väl vara ändå? Hur svårt är det att knacka på hos grannen och säga att vi drar imorgon bitti, hur ska vi göra med din nyckel? Har en känsla av att vi svenskar tenderar att göra problem av små grejer som inte är något problem egentligen?

Cancer är ett j-a skit!

Jag ville bara säga det. Igår fick jag veta att en äldre släkting till mig gått bort i magsäckscancer. En sund, renlevnadsmänniska som alltid slitit i hela sitt liv. För några år sedan så gick barnbarnet bort i cancer. Istället för blommor, så kommer jag att ge ett bidrag till Barncancerfonden.

Det enda som är positivt i det hela att jag återknutit kontakten med släktingar jag inte haft kontakt med "sedan bronsåldern".

Kvartersdoktorn

Tittar på Kvartersdoktorn på SVT World. Fantastiska läkare, som har oändligt tålamod och stor empati.

Har kollat några avsnitt och slås varje gång av hur många äldre människor det finns, som sitter där i sina lägenheter och är ENSAMMA! Trots att de HAR BARN. Jag blir både ledsen och frustrerad.

Tänk så lite som behövs att man bryr sig. Besöker, slår en signal, skickar ett kort eller brev. Så himla lätt och varför är det så många äldre människor som sitter ensamma hemma?

Dagen efter

Idag är dagen efter att mina kompisar har åkt hem. Förvisso är det även dagen efter Midsommarfirandet. Dock inte här. Jag jobbade som vanligt, om än med en viss känsla av post-besök blues och lätt baktung känsla efter att ha sovit för lite. Själva aftonen firade jag med att återinta min soffa och glo på SVT World som hade något svenskt midsommarprogram med ett gäng musikanter.

När jag idag läser om alla olyckor och t om mord så kan jag inte annat än förundras om det verkligen är TVUNGET att bli drängfull. Inte 17 har man roligare för att man har massor med sprit i kroppen och totalt tappar kontroll över sig själv och situationer? Varför måste det vara massor med sprit så fort det ska vara firande av någon högtid? Skulle det hjälpa att avskaffa vin- och sprit-monopolet i Sverige?

Lite sånt lurar jag på när jag går här och filosoferar. Mer om senaste veckan och besöket senare.

Ha en fortsatt trevlig helg!

Alltså man jobbar i fel bransch...

När jag ser sådant här, kan jag inte låta bli att tänka att jag jobbar i helt fel bransch.

Perspektiv på tillvaron

Jag får lite perspektiv på tillvaron när barn till två olika vänner är sjuka. Fick veta det idag med bara några timmars mellanrum. Vännerna känner inte varandra och barnen är i olika åldrar. Båda barnen har tuffa, kloka föräldrar som kommer att fixa att stötta sina barn, själv får jag fokusera på att se hur jag kan stötta föräldrarna.

Då spelar det ingen roll att jag lyckades klara av italiensk skatte-byråkrati idag, eller att en dum kvinna helt fräckt trängde sig i kön idag, trots att jag hade kölapp (är jag svensk, eller är jag svensk...), eller att...Äsch, allt annat blev bagateller.

Gott Nytt År!

 Gott Slut och Gott Nytt År mina vänner!

Hösten har varit för jäklig på många plan och resan hem till Sverige var en mindre plåga. Har spenderat dagarna i Sverige med att landa både fysiskt och psykiskt. Men jag tror jag är i kapp nu. Fick t om min resväska på självaste julafton.

På måndag reser jag ner till Spanien igen för att knyta ihop det sista av åren i Spanien och för att börja resan österut.

Avslutar året med Auld Lang Syne:
 Copyright: Mr. R. Burns
Should auld acquaintance be forgot,
 and never brought to mind ?
Should auld acquaintance be forgot,
 and auld lang syne ?

CHORUS

For auld lang syne, my dear,

for auld lang syne,

we’ll tak a cup o’ kindness yet,

for auld lang syne.

And surely ye’ll be your pint-stoup !
 and surely I’ll be mine !
And we’ll tak a cup o’ kindness yet,
 for auld lang syne.

CHORUS

We twa hae run about the braes,
 and pou’d the gowans fine ;
But we’ve wander’d mony a weary fit,
 sin’ auld lang syne.

CHORUS

We twa hae paidl’d in the burn,
 frae morning sun till dine ;
But seas between us braid hae roar’d
 sin’ auld lang syne.

CHORUS

And there’s a hand my trusty fiere !
 and gies a hand o’ thine !
And we’ll tak a right gude-willie waught,
 for auld lang syne.

CHORUS