Min första italienska påsk

Snart är min första italienska påsk över. Så italiensk kanske den inte har varit, för jag var inte på midnattsmässan igår t ex. Men IDAG har jag varit på italiensk påsklunch och det var såååååååååå trevligt! Så gemytligt och vi var fem olika familjer, totalt 13 personer som umgicks. Vi fick mycket riktigt inte lammhuvud, dock serverades lasagne, sedan lamm kryddat med rosmarin, kyckling i en fantastiskt god sås, rysk sallad (kall grönsakssallad med majonnäs) och där var jag tvungen att sluta äta (ärligt talat hade lasagnen varit tillräckligt) och skippade ugnsrostad klyftpotatis,  salladen, en korvgryta i tomatsås (?)  och bröd. Funderar på om jag har glömt något? Det bjöds vin och vatten till maten. Till efterrätt bjöds det på fruktsallad, följt av pizza de pasqua (citronskal, apelsinskal, kanel, mjöl, jäst, lite socker) och en napolitansk kaka gjord på citron och ... färskost (nu har jag glömt namnet). Följt av kaffe med avec till de som så önskade.   Efteråt spräcktes de enorma påskäggen av choklad och min tallrik med diverse chokladägg (inköpt på Castroni häromveckan) blev MYCKET populär. Samvaron var fantastiskt trevlig och vi (eller jag lyssnade mycket) delade allvar och skoj. Trots min ringa kunskap i italienska så tycker jag att jag hängde med ganska bra i tempot.

Jag har mina kakbitar och mer därtill med mig hem. Fick stoppa mina söta grannar annars hade jag haft mat med mig till ett helt kompani.  Det var roligt att se folk samlas som verkligen kommer bra överens med varandra (svärföräldrar, svågrar, kusiner, systrar samt jag (grannen) och pojkvännen till en av kusinerna).

En påsklunch som varade i sex och en halv timmar totalt, timmar som gick sååå fort! Vi har skrattat och diskuterat.  Jag fick en del frågor om Sverige och om svenskarna känner till italiensk mat. Fick förklarat att vi väl i det närmaste anser att pizza och spaghetti med köttfärssås är våra nationalrätter, samt berättat att Italien är mycket populärt bland svenskarna. Samt något luddigt framförde min teori om italienskt inflytande i Sverige började med industrirevolutionen på 50-talet när Sverige bjöd in utländsk arbetskraft (fast senare inser jag att det började redan 1947).

När jag satt där och lyssnade på alla konversationer, så väckte det funderingar att det är synd att vi svenskar (generellt) så sällan  (numera) umgås över generationer till vardags. Tänk om det var mer naturligt att gå och fika på stan över generationerna så att alla blandas? Sånt borde komma naturligt och att istället för att irritera sig på varandra att man pratade med varandra. Förvisso har kanske klimatet viss påverkan men det finns ju infraröd värme och plädar så så himla svårt borde det inte vara? Å det ska inte behöva vara så himla dyrt (tycker jag i min enfald) att ha en mötesplats där alla  kan dricka något med ev. tilltugg och snacka bort en stund. Svenskar är ute och promenerar, men går inte sakta genom staden som förr. Det är mer hurtbulle tempo s.k. powerwalking.

Nu har jag röstat

Haft en jättetrevlig dag idag tillsammans med en god kompis. Vi var och röstade, sedan var vi inom några mäklare för kompisen är på g att köpa bostad. Det var intressant att se hur vi blev bemötta. Jag kan bli så himla irriterad på att en bra kund, oavsett om det gäller diskmaskin eller bostad, kommer in och berätta vad man vill ha och så får man inte säljarens fulla uppmärksamhet utan det avbryts för samtal med kollegor eller telefonsamtal.

I synnerhet som det snackas så mycket om la crisis här i Spanien så borde ju en mäklare som får in en spekulant åtminstone låta bli att tjafsa med kollegan och/eller svara i telefon. Tycker jag då - men jag är väl gammaldags. Men jag märker att det känslorna ligger utanpå i Spanien, eller i alla fall i Madrid. Å det är väl charmigt om man är här som turist, men som bosatt så vill man helst slippa höra om kollegor som talar illa om någon annan, eller rent av bråkar mitt framför min näsa. I alla fall om man är inne i en affär eller på restaurang.

Några dagsfärska bilder från Madrid blir det tyvärr inte eftersom kamerans batteri var stendött (hade glömt att stänga av kameran...). Här är några några foton jag tagit vid tidigare tillfällen...

Har du tagit blodtrycket?

Jaa visst! Eller nej, men vaddå... Det enda jag gjorde var att meddela en kollega att jag åkte hem  för jag hade en huvudvärk som inte gav med sig och blotta tanken på att dra på sig en badmössa (obligatoriskt i spanska simhallar) gjorde värken ännu värre. Vi skulle varit iväg och simmat idag. Alltså det är inte ofta jag har ont i huvudet, men när jag får ont i skallen så är det rejält. Idag har jag i ren desperation tagit lite för mycket Ibuprofen så nu blir det inget mer. Samma kollega kan bestämt hävda att jag måste äta rött kött till lunch om jag skulle råka drista mig till att säga att jag är trött. Ibland kan jag få höra att jag måste äta mer rött kött bara för att jag är blek - ursäkta, men jag är svensk och ingen soldyrkare. Låt mig få vara hur blek jag vill ifred.

Lyckades hitta ett öppet apotek och fick mig en liten trevlig pratstund med apotekaren (spanska apotekare är ofta jättetrevliga). Allt eftersom så kände jag hur huvudvärken sakta gav med sig.

Kollegans kommentar och konversationen med apotekaren fick mig ialla fall att tänka på kulturella skillnader.

Jag tror jag har nämnt olika inställningar till mediciner och värktabletter. I Spanien känns det som att man skulle kunna få vad som helst utan recept och till ett billigt pris, i alla fall om man jämför med Nederländerna och Sverige. Min utmärkta allergolog vågar jag t ex nästan  inte nämna någonting till för då får jag raskt recept mot minsta nysning eller vad det nu kan vara. Jag använder bara några av de mediciner hon skrivit ut och tar dem med måtta. Däremot är det skönt att bli tagen på allvar om man väl söker för något här, inte som i Nederländerna där standardsvaret alltid var "ta en paracetamol och gå hem och vila".  God middag - som svensk, inbillar jag mig, brukar man ju inte springa ner dörren hos läkare i onödan. Eller så är jag märkt av mina dåliga erfarenheter som höll på att sluta riktigt illa i Nederländerna. Apropå piller så är latinarna bra på att ta piller även i bantningssyfte. Gärna utan att ändra diet eller ökad fysisk aktivitet. Jag begriper mig inte på denna totala blåögda tillit till att ta piller för än det ena än det andra.

En annan situation som jag slogs av idag är att spanjorer (min erfarenhet) snackar mer öppet med sina kollegor om problem med relationer etc än vad svenskarna gör. Något som är på gott och ont antar jag. Fast nu var det ju många år sedan jag jobbade i Sverige.

Märker att jag tappat tråden, så jag avslutar här. Skulle jag finna den igen så återkommer jag.

Slappe lördag

Idag har jag inte gjort mycket. Kollat film Babel, American Psycho (vilken kass film) och Caché.

Kom liksom av mig när de aldrig kom och hämtade soffan idag. Väntade och väntade... Å sedan blev jag lite sur. Något liknande hände mig nyligen med en kompis som jag bestämt med att vi skulle göra en grej förra lördagen. Hon skulle bara stämma av med sin kille och sedan hände ingenting. I början av veckan frågade jag vad som hände och då svarade hon att helgen varit kass och eftersom jag inte hört av mig så trodde hon inte att jag varit intresserad. Ursäkta?! Tänkte jag, men orkade inte förklara för henne att jag föreslagit något som hon varit intresserad av men att HON bara skulle få klartecken hemifrån. I min lilla värld så var det alltså upp till henne att höra av sig vid förhinder. Men vi lever nog inte i samma världar. Det är inte första gången det händer så jag har börjat ledsna om jag ska vara riktigt ärlig.

Morgon eller eftermiddag

Jag har väntat hela morgonen på att de ska komma från en organisation för att hämta min soffa. Vi har e-mailat och snackat i telefon och jag var för ett tag imponerad över hur effektiva de var. Men nu är klockan eftermiddag och de har inte dykt upp.

Å jag är inte ett dugg förvånad. Visst är det skönt med lite avslappnad attityd till tid, men ibland blir det bara för bra.

Långrandig

Spanjorerna har rykte om sig att köra som galningar. Jag vet inte jag. Jag tycker inte de är värre än andra européer.

Däremot blir gångtrafikanter helt hysteriska om man råkat blockera deras heliga ÖVERGÅNGSSTÄLLE. Varken jag eller någon annan bilist jag sett i Spanien, brukar blockera övergångsställen, dvs råka stanna på ett övergångsställe av ren illvilja. Men jäääädrar vad sura spanska gångtrafikanter blir om man råkar hamna helt eller delvis. TROTS att det finns plats att gå runt om bilen utan att riskera livet.

Å uppförande i cirkulationsplatser ska vi inte bara snacka om, allra helst de mindre cirkulationsplatserna. Tur att min bil är helförsäkrad och att jag har "balls" och tuta!

När enkla saker inte går i lås

Det hela började med att jag skaffade en Hushållsgudinna. Hon fick extranyckeln jag hade. Efter att jag redan innan försökt göra en extra nyckel till lägenheten, men efter att många nyckeltillverkare skakat på huvudet så pratade jag med hyresvärdinnan. Det visade sig att nyckeln är en speciell säkerhetsnyckel och borde tillverkas av speciell affär. Denna lokaliserades till olika platser i Madrid, men hyresvärdinnan rekommenderade en filial. Jag ringde den filialen för att förhöra mig om vad som krävdes för att få en nyckel gjord. Det var lite fram och tillbaka som brukligt är i Spanien, men några samtal och veckor senare så var jag inom filialen i förra veckan. Då konstaterade de att den nyckeln jag har inte är någon original nyckel, inte heller original kopia.  Men däremot hade jag av hyresvärdinnan fått en original nyckel som de gjorde kopian av. Så de förklarade att det var högst troligt att, eftersom låset var slitet och den blivande kopian skulle göras av ett annat material än kopian, den nya nyckeln inte skulle fungera. Men ingen sa något om något vidare lösningar och eventuella kostnader. Illa parkerad var jag så jag tackade och betalade 30 euro för att få göra en kopia av nyckeln.

Idag hämtade jag nyckeln och fick höra samma historia av en annan dam på lås-firman. Vi kom överens om att jag skulle höra av mig om inte nyckeln funkade när jag kom hem. Blåögd som jag var så tänkte jag att de fixar väl det för en mindre summa pengar eller kanske gratis. Jag menar om det kostar 300 SEK att göra en nyckelkopia så måste ju hela låset kosta en förmögenhet och ha någon sorts service-deal.

Inte 17 funkade nyckeln till dörren när jag kom hem idag. Så jag ringde och fick veta att de kunde komma halv fyra imorgon eftermiddag och att det skulle kosta 850 SEK utan skatt. Jaha, sa jag jag får kolla med min hyresvärdinna, som jag redan tidigare förvarnat om att nyckeln ev inte skull funka etc.

Hon flög i taket och ringde upp firman. Vad som sas damerna emellan vet jag inte, men hon ringde mig tillbaka och sa att jag hellre fick ta nyckeln av vicevärden. Hon var jättearg på låsfirman som byter material till nycklarna vilket innebär att visa lås inte fungerar och detta utan att hon blivit informerad. Själva låset är femton år gammalt och säljs inte mer. Så imorgon ska jag ge henne nycklarna och så ska hon själv åka in och diskutera med låsfirman när hon får tid.

På ett sätt kan jag förstå henne men å andra sidan så tror jag att de gör ganska bra pengar på att ha mig som hyresgäst så då kunde man ju tro att 85 EUROS inte skulle vara något att dividera om. Å andra sidan så har det kanske att göra med det spanska temperamentet mot den svenska flatheten? Inte vet jag...

Det ska bli roligt att se vad vicevärden säger om att inte ha någon nyckel till lägenheten.

Gott att det är helg...

Ska bli skönt att det är helg igen. Imorgon ska jag sova precis så länge som jag vill. Sedan ska jag röja lite här hemma (jo nu jallans), svooscha inom den vita kattan och ge henne mat (nä, jag erbjuder mig att åka inom för då slipper hon vara helt ensam och så kan hon få äta av de burkar kattmat som VISSA andra ratar) samt handla mat. Ev. ska jag hämta hit Nisses gamla flamma Morrisette också. Har ialla fall bjudit in mig själv på hembakt äpplepaj med kaffe. Ska bara se om de förstod den grova vinken jag gav dem eller om jag måste åka förbi själv med medhavd äpplekaka.

Veckan som varit har varit bizi, håller på och förbereder två större möten, sedan har jag suttit i möte och avslutade arbetsveckan med att göra en presentation OCH prata alldeles för fort etc. Allt det där som jag brukar råda andra att tänka på! Bättre tur nästa gång.

Jag beställde hem kina-mat ikväll så nu har jag mat så det räcker hela helgen.



En sak som jag funderat på ett bra tag är om latinska kvinnor (rent generellt) är mer benägna att vara taskiga (snacka skit om varandra; vara direkt otrevliga) mot varandra eller om det bara är inbillning? Jag förvånar mig i alla fall emellanåt - ingen som är taskig mot mig eftersom jag är både äldre och inte tar sk--. Vad säger ni?

Om att vara stark mitt i sorgen

Går här och städar. Under tiden är tankarna med kompisen som blev änka i oktober i år. Hennes situation är absurd och det är under all kritik hur en människa i kris (sorg) ska behöva lida för att spansk byråkrati inte fungerar, så till den milda grad att hon nu inte har pengar kvar att leva på. Banken som gav henne ett fagert löfte när maken nyss avlidit har helt plötsligt gjort en ko-sväng och kan inte stötta henne temporärt.

Klicka på rubriken till detta inlägg så kommer du vidare till hennes blogg om hur livet förändrades på mindre än en minut. Att det snackas mycket har jag tidigare berört i min blogg. Som svensk så kan man både tycka att det slöseri med tid och att man istället vill se resultat.

Speciellt allvarligt tycker jag att man som chef för ett bankkontor ger verbala löften till en sörjande människa mitt i en av livets svåraste kriser. Löften som de sedan drar tillbaka när det väl gäller! Direkt tjänstefel skulle jag vilja säga. Synnerligen allvarligt eftersom att det handlar om en människa vars familj varit kunder i banken i många år och är välkända. Pengarna finns ju - men är låsta tillfälligt!

Den finansiella situationen är låst just nu för att man väntar på att en domare i Madrid ska skriva under obduktionsprotokollet och skicka det till den lokala kommunens domstol, där makan kan hämta ut det. Innan dess kan det inte göras någon bouppteckning vare sig i Sverige eller i Spanien. Vad det är som gör att spanska domarna har så fullt upp att det ska ta, snart, 3 månader att få protokollet tillbaka - det kan jag för mitt liv inte begripa. I synnerhet som det inte finns några misstankar om skumt spel utan att det är en naturlig orsak.

Dessutom kommer ju diverse lediga helger snart och det lär ju inte snabba på underskrifterna precis. Eller man kan ju hoppas att de sätter lite fart och skriver under allt de ska göra så att bläcket stänker! Men detta är España och här har man sällan bråttom tyvärr. Däremot kan man spilla tid på att lova och prata en massa, eller spilla tid på att bli upprörd och diskutera i alla evighet vems fel det egentligen var - utan att istället säga att - okay detta gick inte bra. Nu fixar vi detta och lär oss en läxa...

Så förutom att en donation till UNICEF, fred på jorden, besök av min famlj 2010 så önskar jag mig också att min kompis ska få det viktiga dokumentet redan i nästa vecka och det helst i MITTEN av nästa vecka - SENAST. Får hon det lovar jag att vara extra mjäkigt snäll under hela 2010. Deal?

Snacka går ju...

Även om jag kan vara nog så verbal så kan jag inte riktigt vänja mig vid att det ska snackas så mycket här i Spanien. Det blir liksom mycket snack i liten trädgård...

Generellt så lyssnar ingen på vad den andre säger utan det pratas på, sällan som något blir gjort. Men jag håller på att lära mig knepen upptäckte jag idag när jag ringde upp vår resebyrå och pratade med en av deras anställda som ALDRIG lyssnar. Knepet jag använder mig av är att upprepa samma mening tills jag får ett litet genombrott i konversationen. Så här kan det låta t ex.

RB: Ja men du har fått biljetten
jag: nej jag har inte fått biljetten, jag skickade ett mail (datum och tid)
RB: Ja men den biljetten ändrade vi ju senare.
jag: Nej, det var en annan biljett med samma datum. Jag har inte fått biljetten. Jag skickade ett mail (datum och tid). ...osv osv osv... Tills femöringen trillar ner och människan lyssnar på vad jag, som är deras KUND säger till dem. Jag är så himla less på att information som jag tillhandahåller bara ignoreras. Jag menar jag är noga med att lämna korrekt information i god tid, så långt jag kan styra situationen.

Men jag kommer med lätthet att kunna bli småbarns-förälder, dörrförsäljare eller annan bingo-utropare om jag skulle få för mig att byta karriär. J 50 - femma, nolla

Söder till Norr och ett boktips

Eller ett boktips vet jag inte, för jag har inte läst den än. Men jag skulle vilja läsa den "Många människor dör som du". Som apropå kulturella skillnader då menar jag. Se kommentar till detta inlägg, det handlar inte om kulturella skillnader som jag fått för mig.

Förresten upptäckte jag för en tid sedan att www.sydkusten.es och www.sydkusten.se är handlar om två olika kuster som jag gärna besöker. Ibland kan jag bli lite avis på svenskarna på spanska sydkusten som har en trevlig tidning att läsa. Dessutom har tidningen en frågespalt där man kan fråga om det mesta praktiska vad gäller livet i Spanien. Fascinerande tycker jag som är van att få klara mig själv. Men givetvis bra för dem som inte är så slängda i spanska språket eller sitter i Sverige och ska planera sin nya framtid i Spanien.

Enveten svenska

Jag måste lära mig av mina latinska kvinnliga kollegor som tycker att en matkasse är tung och raskt lämnar över den till närmsta karl. För jag är präktig svenska och hellre än ber om hjälp så köper jag en hopfällbar transportkärra och så släpar jag bruna paket från stora möbelhuset alldeles själv. Ända nere från garaget och ända hem. Numera är det ju en baggis för när jag bodde i Nederländerna så skulle jag upp en himla massa trappor utan hiss.

Så nu ska jag bara pusta ut och sedan ska här sättas ihop en liten Tv-möbel (varför är de så himla FULA!) och ett litet runt bord (i väntan på drömbordet från Norrgavel). Ska se hur det blir att sätta ihop möblerna med tre stycken nyfikna typer som alla har ett förflutet som kvalitets-inspektörer i ett tidigare liv.

I entrén till min uppgång så stod det att grannfrun i lägenheten under mig har gått bort?! Jag var tvungen att läsa lappen tre gånger. Jag träffade henne för inte så länge sedan och så har vi ju lärt känna varandra lite tack vare diverse vattenläckage. Konstigt det hela - för hon var inte så himla gammal?! Har underrättat min hyresvärdinna i alla fall.

Cool mamma?

Fick en e-mail idag från en kompis som har två barn. Hon tackade för några tidningar jag skickat henne och så berättade hon att "dottern brutit benet och båda barnen var förkylda, men annars är det bra". Cool svensk mamma, för en spansk småbarnsmamma hade det inneburit att farmor eller mormor var inkopplad, samt att det hade varit lite mer drama.

Jag ser det ibland på jobbet, de kulturella skillnaderna mellan det latinska och det nord-europeiska. Oftast så bryr jag mig inte, men ibland blir jag hjärtligt trött på det. I synnerhet när det blir drama av något som inte är ett drama och i synnerhet om det är skåpmat.

Kulturella skillnader

Toves inlägg fick mig att reflektera över de kulturella skillnader som jag återstiftat bekantskap med efter min semester. Jag hajade till att jag reagerade eftersom det är två vanligt förekommande fenomen som jag, innan jag for på längre semester, tydligen hade vant mig vid.

Det första är en situation där en kompis erbjuder att komma och hjälpa mig med en större grej. Dagen går och det blir eftermiddag och kväll. Ingen kompis som dyker upp, ingen som ringer och ger besked. Som tur är så insåg jag ju detta på tidigt stadium när jag flyttade hit att mina nya icke-svenska bekantskaper inte var som mina gamla vänner som är pålitliga. Pålitlighet har iofs inte att göra med nationalitet utan mer personallitet. Så jag har själv burit upp mina tunga platt-paket-möbler (94 kg totalt), samt nu kommit en god bit på att sätta ihop åtminstone den ena. Det är bara så förtvivlat trist att bygga möbler. Så även om jag inte fäster mig mycket vid att någon säger att de kommer och hjälper mig, så blir jag likväl besviken varje gång situationen uppstår även om jag redan kan ana hur det kommer att bli.

Eller som att det förekommer att, om man är ett större gäng som sitter vid ett matbord, så generar det inte en spanjor att högljutt komma med en negativ kommentar om en annan lunchande kollega som sitter en bit ifrån, likväl vid samma bord. Jag kan inte för mitt liv begripa beteendet.

Protest mot tjurfäktning

Ibland i Spanien kan man få känsla av att bara för att man är utlänning så är man ensam om (med andra utlänningar) om att protestera mot eller ogilla vissa traditioner, så som tjurfäktning eller hur hur levande djur säljs i trädgårdscenter eller djurbutiker.

Imorse så genomfördes en protest aktion mot tjurfäktning utanför Las Ventas - Madrids tjurfäktningsarena. Bloggaren Es Madrid - No Madriz skrev om det här.


Undrar just vilka svenska traditioner en spanjor skulle ogilla? Dans kring majstången? Surströmming? Eller vår totala avsaknad av vördnad för olika Jungfruar?

Kulturell skillnad

Idag fick jag samtal från en Tyskland. Den som ringde bad om ursäkt att de var ute i sista minuten och endast ringde fjorton dagar innan mötet som min chef ska på.

Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte börja fnissa. Sista minuten! 14 dagar innan! Ha! På 14 dagars framförhållning hinner man med massor i Spanien, stora mirakel och små. Jättetrevlig var personen som ringde och mötet lät jätte-intressant. Borde kanske föreslå att jag får följa med och vara lite Ulla-Bella?

Saligt skön slappe-söndag

Kom hem två i morse efter en trevlig afton i gamla goda vänners sällskap. Jag upptäckte t om en liten liten gata i Madrid som starkt påminde om en annans väns gata i Malaga. Där hade jag kunnat tänkt mig att bo. Om jag nu bor kvar i Madrid till nästa jul, fast jag trivs ju SÅ BRA i min hyreslägenhet där jag bor - så hur tänker jag egeeeentligen? Men gatan är så gullig att jag borde åka tillbaka och fotografera den.

Det var en liten återförening hos en kompis som bjöd på fantastisk mat och det blev en trevlig kväll med gamla minnen, planer för framtiden och hur det egentligen är att flytta tillbaka till sitt eget land efter 15 år utomlands, är det värt lägre lön och hur håller man överförtjusta familjer lite på avstånd, hur man finner sin väg i ett samhälle som ändrats och var man hittar tyskt bröd samt biologiska produkter (helst utan att betala en förmögenhet) i Barcelona, samt hur blått havet är... Just när vi nämnde havet fick jag tårar i ögonen av längtan till havet.

Tips på biologiska produkter samt tyskt bröd mottages gärna. Här i Madrid kan man få tag på båda. Googleade och hittade en Happy Cow länk samt ett Biocenter på C Fortuny (sidogata till La Rambla), men tips mottages. Behöver inte vara i Barcelona. Katalonien över huvudtaget.

Jag tror man måste släppa fokuseringen på ev. lönesänkning när man flyttar tillbaka till sitt hemland. För i och med att man gör det så försvinner eller sänks ju kostnaden man lägger ner på att ta sig hem för att vara med familjen. Så eventuellt sänkt lön är bara att acceptera (men, ta med i beräkningen för att göra budget) och istället får man fokusera på det man tycker att man vinner på att flytta hem igen och eller anledningen till att man flyttar hem igen. Samt förbereda sig på att det är ett känt fenomen att nya arbetskamrater alt. arbetsgivare inte är intresserade av vilka erfarenheter man gjort utomlands. Eller att lagar har ändrat sig, språk har ändrat sig etc. Att man själv kanske inte förstår att folk retar upp sig på de saker som de gör, eller är intresserade av doku-såpor, melodifestivaler etc.

Själv har jag inga planer på att flytta till Sverige just nu, men man ska aldrig säga aldrig.

Annars idag så tänker jag ta det lugnt, inte vara duktig utan bara slappa, läsa ut Aprilväder och kanske plocka lite hemma.

Att jobba med spanjorer

Jag har många spanska kompisar och just nu jobbar jag med en majoritet av spanjorer i Spanien. Allt vad mina spanska kompisar berättat för mig om hur det är att arbeta i Spanien är VERKLIGEN sant. Missförstå mig rätt för jag kommer verkligen bra överens med mina spanska kompisar och mina spanska kollegor, men det finns helt klart kulturella skillnader i det professionella livet.

I visst stunder känns det som Sverige förmodligen var någon gång på 50- alternativt tidigt 60-tal. Det är mycket "Señor Director" mellan spanjorerna. Det händer att vissa spanska chefer på besök, körs av en chaufför som sitter utanför och väntar i sol-gasset. Varpå vissa kollegor har en tendens att kommentera att "Åh, si och så är på besök för där står chauffören och bilen". Men inte någon som tänker på att man kan gå ut till chauffören med en flaska vatten att dricka, eller berätta att toaletten (aseo) är precis innanför entré-dörren om så behövs.

I början om jag eller någon av mina kollegor pratade med någon besökande högre chef, så noteras detta av omgivningen. Att jag kanske känner personen personligen, eller tidigare jobbat med dem existerar tydligen inte för en del.

Eller att vissa spanska kollegor kan ursäkta sig med att svara: "Åh, men det kan jag inte göra för jag är inte den som bestämmer här". En inställning som jag inte är van vid. Men så har jag haft tur att jag alltid haft bra chefer, som man åtminstone kan föreslå alternativt vidarebefordra att en kund föreslog ¨detta¨.

Vad jag inte kan klura ut är det är en genuin gammaldags rädsla / respekt för chefer eller om det helt enkelt bara är bekvämast att skjuta ifrån sig allt ansvar och ha brist på initiativ / flathet? För det är ju inte ens Jante-lagen, eller är det? Vad säger ni som bor och jobbar alternativt jobbat och bott i Spanien?

Instruktioner

Apropå kulturella skillnader. Jag jobbar ju i en internationell miljö och eftersom jag nu täcker upp två tjänster till så försöker jag effektivisera så gott jag kan.

Till min egen grupp hade jag gjort en utförlig instruktion om hur man skickar in en reseräkning. Den använde jag nu till en annan avdelning. Det var verkligen steg för steg, med vilka papper som skulle med, att man inte skulle häfta dokumenten och komma ihåg att ta en kopia för egen del etc.

Så jag blev full i skratt idag när en spansk kollega från andra avdelningen satte sig ner bredvid mig och sa: "Du, den där instruktionen, den var väl krånglig. Onödigt lång. Kunde du inte bara skrivit att man ska skicka med samma papper till ekonomi avdelningen som man normalt sett ger till sekreteraren."

Så kunde man ju också ha sett på saken... :-)

Grönt ljus eller ¡Que rabia!

Jepp, igår sökte Nisses veterinär mig flera gånger och jag tänkte att det var för att jag var lite sen med post-op besöket. Inte då, det kan vi ta nästa vecka eftersom han mår bra. Däremot ville hon berätta att Nisses blod-prov (Rabies antikroppar) hade kommit tillbaka som godkänt.

Ska ta en dag ledig nästa vecka (när åtminstone en kollega är tillbaka) för att åka in till det spanska jordbruksverket i Madrid och få hans pass stämplat etc etc. Sedan kan vi resa till Sverige när vi vill. Ska ta ett snack med veterinären också om hon vad hon rekommenderar etc. Tänker ju iofs försöka att inte låta Nisse utsättas för en massa onödig stress om det kan undvikas, men det känns skönt att vi nu har grönt ljus.

Samma dag tänker jag även hämta mina pre-operations test resultat på den lilla spanska kliniken inne i Madrid. Fick en e-mail från den spanska specialisten som vill operera mitt knä, han som verkar väldigt engagerad att få det gjort. Jag hade bett honom fylla i en blankett, på spanska, från mitt försäkringsbolag, så att bolaget kunde ge grönt ljus för operation. Läkaren har tagit drygt två veckor på sig att svara på min e-mail; i vilken han uttryckte förvåning att jag inte varit på besök hos honom igår. Så han tyckte jag skulle boka en tid nästa vecka så att vi kan fylla i formuläret etc. Jag blev irriterad, men svarade på neutral och korrekt spanska (fick hjälp av en kollega) att jag inte kunde se varför jag skulle komma förbi för ett nytt besök för att få formuläret. Speciellt som jag just nu är inne i en väldigt busy arbets-period (och varje konsultation kostar 50 euro men det skrev jag inte).

I och för sig kan det hända att han tog för givet att jag skulle ha varit och hämtat test resultaten samt avtalat besök hos honom. Men det är ju att gå händelserna i förväg. Utan godkännande från försäkringsbolaget blir det ingen operation ändå - så lite catch 22.

Som sagt, tycker det verkar vara väldigt omständligt och tjafsigt för att få saker gjorda och en operation fixad. Fattar inte varför de inte kan skicka hem prov-resultat per post? Samma sak om man vill ha en skriftlig faktura (för försäkringen), då måste man också hämta den personligen. Gjorde ju samma operation i Nederländerna och det var, vad jag minns, inte en massa administrativt tjafs. Läkaren verkar tro att jag ska helt omorganisera mitt liv efter vad han har tid och tycker. Riktigt så funkar det inte i mitt liv, i alla fall inte när jag täcker för två andra kollegor. Eller så är det en kulturella skillnader? Kanske att vi i Nord-Europa inte lyder minsta vink från våra läkare? Eller att det finns en ömsesidig förståelse för varandras scheman och behov? Hur som haver, jag har ju den turen att jag kan avbryta och söka andra läkare om så skulle vara. Men förmodligen så är det nog någon blandning av att kulturella skillnader / brist på kommunikation.

Min allergi-läkare däremot är jag skyldig ett STOOOORT TACK. Efter att ha konstant hostat i ett halvt år så är hostan borta! Behöver inte ens använda ventolin och tycker mig ha färre allergi symptom. Helt otroligt...