Tredje advent

Idag ska jag ta fram det som ska med till Sverige när jag åker inför julen. Jag har en oförklarlig känsla av att jag skulle se det som en bonus om jag verkligen kommer till Sverige inför julen. Det är en konstig känsla. Efter alla år (halva mitt liv) utomlands så har jag aldrig känt så här. Det är som att jag inte tror på att jag verkligen kommer att fira jul i Sverige i år, för att det är någon himla grej som stoppar precis innan mål-linjen.

Det är året känns det som att jag inte tar någonting för givet förrän det verkligen hänt. Kanske är det för att Italien är så oförutsägbart. Eller byråkratin i alla fall? Eller så är det en kombo av det och att jag är trött efter flytt, nytt land, nya kollegor och allt annat som faktiskt hänt detta året som jag liksom inte ens reflekterat över utan bara sett till att möta alla deadlines, göra alla måsten vad gäller myndigheter och annat; att se till att ha alla papper och information i rätt tid och ibland i förtid. Å trots det få göra om och om igen för att informationen man fått (fastän man dubbelkollat)  - å nu inte bara kattens ID chip, utan annat också - lik förjordat inte stämt.

Jag vet inte. Men samtidigt som jag har denna känslan så jobbar jag ju för att det SKA bli jul i Sverige vad gäller förberedelser etc. Men mer än så orkar jag inte. Kompisar vill ses i julhelgen och vissa vill diskutera nästa års semester och jag bara känner att... Jag vet inte, låt mig få hämta ut hyrbilen på flygplatsen först och kanske t om få svälja första tuggan av risgrynsgröten. Samtidigt när jag känner så, så känner jag mig så himla taskig - men jag måste bara få landa först i ordets alla bemärkelser. Var jag landar är skrivet i stjärnorna just nu.