Italien - lite funderingar om mitt nya hemland

Efter fyra år i Spanien så hamnade jag i Italien för jobbets vägnar. Jag har nu bott här i lite över ett år.

Innan jag kom hit för att leva och arbeta här så hade jag bara varit i Italien tre gånger tidigare: En gång för att vara vittne vid ett bröllop i norra Italien, en annan gång för att åka skidor i Norra Italien. Tredje gången var ungefär ett och ett halvt år innan jag flyttade hit själv och det var för att hälsa på en kompis och blivande kollega (något jag var totalt omedveten vid besöket). Som de flesta andra svenskar så hände det att jag åt och lagade italiensk mat. Jag har även italienska goda vänner som bor utanför sitt eget land.

Så plötsligt för ett år sedan fick jag besked om att jag skulle flytta till Italien. Jag fick ungefär en månad på mig att förbereda flytt (så nu vet jag att jag kan det med) och avveckla mitt liv i Spanien. Så här i efterskott så kan jag väl säga att hela effekten blev väl som när man sätter igång en förlossning. Det tar ett tag innan det sjunker in vad man egentligen gått igenom..

I alla fulla fall, så hade jag en himla tur och fann snabbt en lägenhet i ett bra område, fick återigen väldigt bra kollegor och var trygg i vissheten att mina kunskaper i spanska samt vana vid att bo i ett  "latinoland" skulle hjälpa mig.

Ganska snabbt märkte jag att det fanns vissa likheter, men även en hel del olikheter.

Generellt sett så bryr sig italienare mer om sin image än t ex spanjorer, det är viktigt att ha senaste design eller teknik (italienarna slår Stockholmarna lätt i att tjöta i mobiltelefon: om två generationer är jag övertygad om att det ingår en mobiltelefon i babyutrustningen). Sedan kan man ju undra var folk får pengarna ifrån, för Italien är ett land i ekonomisk kris? Jag upplever att italienare tänker mer på att sin familj ska ha det bra och sedan bryr de sig inte så mycket om omgivningen. Jag upplever att spanjorerna är lite mer... Hur ska jag säga? Kollektiva i sitt tänkande?  Det är lite svårt att förklara, men här ser jag en skillnad mellan spanjorer och italienare. Italienarna och spanjorerna är väldigt verbala och det pratas gärna, vilket oftast är trevligt, även om även jag ibland kan bli lite nord-europeisk och tycka att det stundtals blir  "mycket snack i liten trädgård". Jag vet att jag i Spanien upptäckte att det fanns en tendens att t ex ha ett möte utan att ens ha en agenda; lite bara för att man skulle kunna säga att man hade haft ett möte. Hur mycket det snackas, lär ha att göra med high context och low context kulturer och bara något att acceptera. Å det är ju inte helt negativt, för folk är väldigt öppna och det pratas, även om man bara ska köpa  t ex frimärke.

När jag kom hit så morrade jag över att vägarna är oerhört dåligt underhållna, varpå någon sa det var ingen idé att EU skulle stödja landet ekonomiskt, som de gjort med Spanien, för pengarna skulle "försvinna" och aldrig användas för ändamålet. Återvinning av plast, metall, glas osv är ett relativt nytt fenomen. Det återvinns inte så slaviskt som i Sverige, men det gjorde det nog inte i Spanien heller. Återvinningsstationer som det finns gott om i Spanien och Sverige t ex, finns även i Italien. Återvinningscentraler däremot, dit man kan åka med lite större grejer t ex möbler, är väldigt sällsynta. Dock har jag turen att ha en i min kommun.

Vidare upplever jag att byråkratin i Italien är så nära vansinne som man kan komma, utan att förlora förståndet. Å då har jag ändå haft en väldig tur och sluppit en hel del. Några exempel, när man registrerar sig på kommunhuset så vill de ha födelsebevis. Så det får bli ett svenskt personbevis med båda föräldrarnas namn. Givetvis skrivs detta ut på engelska och Sverige och Italien har en överenskommelse om att detta inte behöver översättas. Så jag slapp detta strul när jag registrerade mig, däremot en annan kollega, som pratat med en kommunanställd var tvungen att betala för att svenska ambassaden skulle registrera och översätta personbeviset. När man varit på kommunhuset och registrerat sig så kommer den lokala polisen hem till alla utlänningar för att kolla att man verkligen bor på den adress man uppgivit samt att man är det antal personer som uppgivits. Till min stora lycka så pratade en av poliserna spanska, så stressnivån gick ner och jag, om än nyvaken (förkylningssiesta på soffan) och mitt i inflyttningsstök, fick både identifiera mig samt intyga  att jag minsann bara var en person i en relativt stor lägenhet. Jo, katten skulle ju komma senare i vår. Så klart!

Ja ni har ju läst historien om registreringen av Nisses ID chip så jag jag ska inte dra den, men ta den som ytterligare ett exempel på italiensk byråkrati. Jag undrar fortfarande vad som var nyttan med denna registrering. När jag i vår förnyar Nisses rabiesvaccination, så måste jag återigen åka till samma myndighet för att registrera rabiesvaccinationen - då hoppas jag att jag slipper släpa med den stackars katten.

En likhet mellan Spanien och Italien är att ungdomar bor kvar hemma hos sina föräldrar. Detta är pga att det råder bostadsbrist, att ungdomarna satsar på utbildning (dvs ingen ekonomisk möjlighet att flytta hemifrån) och kanske tradition. Jag vet inte om det är sant, men jag hörde en gång en historia om två italienska 30-åringar som skulle gifta sig och äntligen flytta ihop. Sagt och gjort, men det funkade i kanske 24 timmar innan båda ville flytta hem till sina respektive föräldrar och den hushållsservice som de var vana vid. Kanske är det bara en skröna, men det är både en och två gånger när jag lyssnat på kollegor som beklagat sig över sina hemmaboende barn. När jag förfärat undrar hur gammal den bortskämda ätteläggen kan tänkas vara, så är den ofta runt 25 år!

I början var jag helt fascinerade av att, väldigt många som jag lärde känna hade åtminstone en förälder som är läkare. Tydligen har detta sin bakgrund i att Italien för många herrans år hade brist på läkare och att det därför var attraktivt yrke. Numera lär Italien (enligt hörsägen) ha ett överflöde av läkare. Italienarna precis som spanjorer kör inte det svenska mottot att "jag ska vara nästan döende innan jag går till en läkare".  Nej, har man bara några grader över det normala så räknas det som feber och man går hem (i mitt stilla sinne så undrar jag hur mycket sjukfrånvaro det finns vid ägglossning). Alternativt bokar tid hos läkare för att få mediciner. Så har jag lärt mig att det är bäst att hålla tyst om att man kanske har huvudvärk, eller mår lite lurigt för då får man sin hälsa analyserad och oftast insisteras det på att det är influensa.

Ibland kan jag känna att det är en börda att vara uppvuxen med Anslagstavlan och Socialstyrelsens rekommendationer. Häromdagen stod det en bil på tomgång utanför entrén till jobbet, jag kommenterade att det där inte hade varit tillåtet i Sverige. Min italienska kollega undrade förvånat varför? Miljön! Utbrast jag. Det är ju inte bra för miljön! Jassååå, svarade kollegan och så hade vi en konversation om ozonlager och kolmonoxid och annat elände. Däremot tycker jag att en minuts regeln i Sverige (som knappast efterlevs) är i överdrift och borde höjas till två minuter för vem 17 hinner avfrosta en bil på en minut? Å vi går inte in på huruvida det är bra för bilmotorer att kall-köras.

Eller detta med  att köra enorma kryssningsfartyg åt helsefyr för nära land, bara för att det är tradition eller vad det nu är de skyller på. Hur tänker man då?

Detta är mina reflektioner över Italien så här långt. Jag känner fortfarande mer likhet med spanjorerna än med italienarna, men det visste jag långt redan innan jag flyttade hit.  Mina reflektioner är baserade på mina erfarenheter och säkerligen har de som bott länge i Italien och är lite mer integrerade än jag är efter ett år (men jag jobbar på det) en helt annan syn på saken.