Sega Januari 2013

Äntligen fredag! Sicken vecka... Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det är skönt att det är helg igen.
Kom tillbaka till Italien i söndagsnatt. Direkt in och jobbade på måndagen. Kan säga att jag nog får börja lägga om mina vanor och ha en dag emellan att jag kommer tillbaka och när jag börjar jobba igen!

Å dessa ständiga avsked som sliter på en. Jag säger det varje gång jag varit hemma. Det tar en liten bit av hjärtat med sig varje gång, precis som hjärtat läker när man ses igen!

Hade helt glömt hur stort det stora mörkret är i Sverige under vintermånaderna! Såg solen tre gånger under tiden jag var hemma och det var inte ens tre hela dagar. Härnere i Italien så är det vårkänsla! Fast idag var det riktigt kallt bara sju plusgrader (jooo, jag veeet). 

Julfirandet gick stilla till och jag reste runt bland familj och vänner. Lite tid i stugan hann jag också få, lagom för att se hur den nyanlagda vägen var nästan klar. När jag skulle betala räkningen från mitt italienska konto så insåg jag att jag inte fått med 80 kronor i totala priset, varpå jag fick stoppa överföringen. Detta var i början av veckan men jag har ännu inte fått dem tillbaka. Tycker att det är ett äffla sätt att tjuvhålla på pengarna. Ursäkten jag fått är att det måste kontrolleras att pengarna fanns på kontot innan och godkännas... Helt himla vansinnigt!

Som vanligt i januari är det massor som ska fixas både privat och på jobbet. Bilen ska besiktigas, för första gången i Italien, vägskatten, försäkringar och mycket annat ska betalas. Å som sagt stugans nya uppfart ska betalas den med.

En som definitivt är glad för att vara hemma är Nisse. Han låg och sov när jag packade väskan i Sverige, men jag såg att han smygkollade när jag gick förbi honom. Så tog jag ut resväskan från rummet bredvid och gick förbi rummet där han låg. Vips var han försvunnen! Jag lämpade ut väskan i bilen och gick in igen för att hämta honom.

När jag ropade på honom svarade han och jag fann honom under en stor vävstol. Där låg han som en protesterande passiv trädkramare när jag släpade fram honom. Inga protester men inte heller att han kom fram frivilligt. Bara passiv och tung gjorde han sig. Sedan darrade han när jag satte honom i famnen, så jag pratade en lång stund med honom så att han lugnade sig. Sedan gav jag honom den förhatliga lugnande tabletten och så begav vi oss till flygplatsen. Han är allt bra snäll den lille katten och jag känner mig som en buse som släpar honom runt halva Europa varje gång, men jag har inte så mycket att välja på. Möjligen ska jag testa att bara ge honom halv tablett nästa gång. Nisses semester har mest bestått av att sova i olika sängar; under och på påslakan och fleecefiltar; sova i en fåtölj och framför öppna spisen samt busa med mammas katt: äta, dricka samt spana fåglar i köksfönstret. När vi kom hem till Italien igen så jamade han och när jag öppnade dörren så spann han så det nästan tjongade.

Så ska jag fortsatt lura på hur jag ska göra med bloggen. Detta tjafs med begränsat med foton har jag inte lust med. Kan gott hända att jag startar en ny blog, något som jag funderade på att göra inför flytten hit. Oavsett lovar jag att hålla eventuella läsare informerade.