Lite jävlar anamma finns kvar...

tänkte jag när jag trotsade latmasken och for iväg till det stora möbelvaruhuset i Madrids förort. Jag gick nämligen in genom kassorna och eftersom jag tycker att det är ett pest-plejs så far jag fram som en missil i gångarna på väg till de genomskinliga plastlådorna och husdjurs-avdelningen. Samtidigt sliter jag upp mobilen och ringer kompisen som har småbarn och undrar lätt flåsigt om de ska ha något ifrån affären. Jo, en kudde blir svaret. En kudde; en trappa upp på barn avdelning - ordern smattrar genom de vindlande gångarna i hjärna. Ett osynligt visir fälls ner framför mina ögon och mina fötter lägger in turbo-växeln. Som en målsökande missil far jag fram, MOT STRÖMMEN, upp för andra våningen, finner vad jag ska ha och whoooosh vidare mot nästa mål. Hinner coola ner mig i kön, där en anställd försöker intala mig och kvinnan framför att det inte gör något om vi har 20 grejer istället för 15, vi kan använda express kassan i alla fall. Båda vägrar! Olé! Kvinnan framför mig har amerikansk accent när hon pratar spanska och jag låter som en katalan - men vi vägrar och får stå kvar och glo i vår kö i väntan på vår tur.

Sedan snabbt in på svensk hörnan och köper räkor, svensk ost och djupfryst varmkorv som jag trycker mot min varma uppenbarelse, medan jag väntar i ytterligare en kö. Placerar mina varor i en av de genomskinliga lådorna som jag köpt och vägrar kasse. På vägen ut köper jag Farola - de hemlösas tidning och sedan åker jag hem till mig.

Rebellen finns kvar - bara i annat format...