Var tog alla rebeller vägen

och var kommer alla desillusionerade medelålders ifrån? Tänkte jag ikväll.

Pratade med mamman till min äldste gudson lite hastigt ikväll. Hon uppdaterade mig om det senaste vad gällde familjen. Killen är myndig och går ut gymnasiet med toppenbetyg i alla ämnen. Så hela världen ligger framför hans fötter och möjligheterna tippar nästan över honom. Men som de flesta tonåringar så är inte sånt viktigt utan han är en idealist och skulle helst vilja att hans föräldrar betalade en tågbiljett så han kunde vara med på en protest-aktion i en annan svensk stad. Varpå jag trött svarar att "Är det inte bättre att han skaffar ett jobb och betalar av sina skulder till sina föräldrar?" Då skrattar hans mamma lite lätt och jag muttrar "blev visst lite jag har närt en kommunist vid min barm"-stuk på det där". Å så känner jag att jag är en trött fd idealist som var med och protesterade mot det mesta.

Jag protesterar visserligen fortfarande och skriver på namnlistor etc, men glöden har liksom falnat... Vad var det som hände?